Ge aldrig en superdator till fel kvadrant

Det finns en liten bok skriven 1976 som förklarar mer om vad som pågår inuti teknikföretag idag än alla AI-keynotes under de senaste två åren tillsammans.

Den skrevs av Carlo Maria Cipolla, en italiensk ekonomisk historiker som delade sitt liv mellan Pavia och Berkeley. Cipolla ägnade årtionden åt att studera hur ekonomier reser sig och faller, hur valutor kollapsar och hur imperier lyckas förstöra fullt fungerande ting. Så småningom kom han fram till en slutsats så befriande – och så politiskt inkorrekt – att han till en början bara tryckte boken på engelska för en liten krets av vänner.

Man behöver inga mörka konspirationer för att förklara varför världen är en röra, menade Cipolla. Man behöver inte ens illvilja. Man behöver bara förstå den enskilt starkaste kraften i mänsklighetens historia: dumhet.

Innan någon tar illa upp: Cipolla använde inte ordet som en förolämpning. Han använde det på samma sätt som en fysiker talar om tyngdkraften. Och ett halvt sekel senare har vi precis gjort något som Cipolla aldrig fick uppleva: vi har gett den mänskliga dumheten en oändlig förstärkningsmotor som kallas artificiell intelligens.

Cipollas fem lagar (kort och precist)

För att förstå varför det spelar roll just nu måste man förstå Cipollas fem lagar – för det tar mindre än två minuter att lära sig dem, och när man väl kan dem förklarar de nästan allt man ser på jobbet.

1. Den första lagen: Alltid och oundvikligen underskattar alla antalet dumma individer i omlopp. Oavsett hur högt du räknar ligger du ändå för lågt. Människor som du tidigare antog var rationella och sansade kommer, i det mest olämpliga ögonblicket, att överraska dig.
2. Den andra lagen: Sannolikheten för att en viss person är dum är helt oberoende av alla andra egenskaper hos denna person. Det här är den lag som sårar flest egon. Vare sig du testar vaktmästare, mellanchefer, grundare i Silicon Valley, fyrstjärniga generaler eller Nobelpristagare är exakt samma andel människor i varje grupp dumma. Examina, förmögenhet och fina titlar minskar inte dumheten; de ger den bara en större megafon.
3. Den tredje (och gyllene) lagen: En dum person är en person som orsakar förluster för en annan person eller en grupp personer utan att själv vinna något på det, och till och med riskerar att själv lida förlust.
4. Den fjärde lagen: Icke-dumma människor underskattar alltid dumma individers skadliga kraft. I synnerhet glömmer vi ständigt att det i alla tider, på alla platser och under alla omständigheter alltid visar sig vara ett dyrbart misstag att ha att göra med eller samröre med dumma människor.
5. Den femte lagen: En dum person är den farligaste typen av person – ännu farligare än en bandit.

För att visa varför den tredje och den femte lagen är sanna ritade Cipolla ett enkelt koordinatsystem som mäter varje mänsklig handling utifrån två frågor: Hur mycket hjälper eller skadar det dig själv? och Hur mycket hjälper eller skadar det andra?

FIG. 01 · CARLO MARIA CIPOLLAS FYRA KVADRANTER FÖR MÄNSKLIGT HANDLANDE (1976)HÅLL MUSPEKAREN ÖVER ELLER TRYCK PÅ EN KVADRANT FÖR ATT INSPEKTERA DESS KOORDINATER

Titta på de fyra kvadranterna som träder fram:

Om du gör något som gynnar dig själv och gynnar människorna omkring dig befinner du dig i det övre högra hörnet: De intelligenta (Gli Intelligenti). Du spelar ett positivsummespel. Du lämnar rummet i bättre skick än du fann det.

Om du gör något som skadar dig själv samtidigt som det skapar en vinst för någon annan befinner du dig i det övre vänstra hörnet: De hjälplösa (Gli Sprovveduti) – kanske generösa, eller helt enkelt naiva.

Om du gör något som gynnar dig själv genom att tillfoga någon annan en förlust sitter du i det nedre högra hörnet: Banditen (I Banditi). Ingen tycker förstås om en bandit. Om en bandit rånar dig i en gränd och tar hundra dollar är du hundra dollar fattigare. Men lägg märke till något fascinerande: banditen är hundra dollar rikare. Det finns en logik i det. Man kan förutse vad en bandit vill ha, man kan låsa sina dörrar för en bandit och man kan till och med förhandla med en bandit.

Och så har vi det nedre vänstra hörnet: De dumma (Gli Stupidi).

Varför är en dum människa farligare än en bandit? Därför att en bandit åtminstone följer sitt rationella egenintresse. En dum person kliver in i ditt kök klockan två på natten, tänder eld på din brödrost utan någon som helst anledning, bränner bort sina egna ögonbryn i processen och går därifrån medan han klagar på röken. Alla förlorar. Ingenting vinns. Och eftersom det saknas rationellt motiv kan man aldrig försvara sig mot det.

Hur företagsmatriser tillverkar dumhet

Om du någonsin har tillbringat tid i ett storföretag känner du till den grymma ironin i Cipollas diagram: ledningsgrupper älskar att placera människor i fyra rutor, men de använder nästan aldrig de rätta.

Det finns en hel genre av internetmemes tillägnad företagskvadranter. Lås in tio chefer i ett konferensrum med en whiteboard och ett fat croissanter, så kommer någon inom tjugo minuter att dra två vinkelräta linjer, hitta på två fullständigt påhittade axlar – ”Strategisk hastighet” kontra ”Tvärfunktionell samsyn” – och ägna de kommande tre kvartalen åt att trycka in varje människa i byggnaden i en ruta.

Nästan alla dessa företagsrutnät är ren teater. Under hela min karriär har jag, bortsett från Cipollas diagram, bara sett en enda annan fyrfältare som faktiskt säger sanningen om hur organisationer fungerar.

För flera år sedan höll Simon Sinek ett berömt föredrag om hur Navy SEALs väljer ut operatörer till SEAL Team Six. De ritar ett enkelt diagram med Prestation på den vertikala axeln och Tillit på den horisontella axeln.

FIG. 02 · SIMON SINEK / U.S. NAVY SEALS MATRIS FÖR PRESTATION KONTRA TILLITHÅLL MUSPEKAREN ÖVER ELLER TRYCK PÅ EN KVADRANT FÖR ATT SE DESS PÅVERKAN PÅ TEAMET

Självklart vill ingen ha personen längst ner till vänster med låg prestation och låg tillit, och alla vill ha stjärnan högst upp till höger med hög prestation och hög tillit. Det som fascinerade Sinek var vad SEAL-förbanden upptäckte om de andra två hörnen: de väljer en medelpresterande – eller till och med lågpresterande – person med hög tillit framför en högpresterande person med låg tillit varje gång.

Varför? Därför att i ett verkligt team är den ”högpresterande med låg tillit” rent gift. Han är superstjärnan som når sina personliga mål genom att kliva på sina lagkamraters nackar, roffa åt sig äran och låta alla andra ta smällen. Tittar man närmare på Sineks diagram inser man att en högpresterande person med låg tillit har ett betydligt äldre namn i Cipollas bok: han är en företagsbandit.

De flesta företag är usla på att se skillnad på en intelligent byggare och en charmig bandit. Och eftersom ledningsgrupper inte vet hur man mäter tillit eller omdöme försöker de skydda sig genom att uppfinna processer.

Och det är där den institutionella dumheten föds.

Ta ett av de mest surrealistiska kapitlen i företagshistorien. I åratal drev Microsoft sina medarbetarutvärderingar enligt ett stelt system med påtvingad rangordning, så kallad ”stack ranking”. Enligt denna process tvingades varje chef per automatik att betygsätta sitt team efter en fast statistisk kurva – vilket innebar att en viss procentsats av varje enskilt team vid varje utvärderingscykel måste placeras i botten och fasas ut, utifrån det matematiska antagandet att en fast andel av alla rekryteringar måste vara felrekryteringar.

Stanna upp en sekund och beundra den rena arkitekturen i den idén.

Du kunde vara en chef som ägnat två år åt att rekrytera tio av världens skarpaste ingenjörer – tio personer som hörde hemma i Hall of Fame. Det spelade ingen roll. Kalkylbladet krävde ett offer, så ett av dina genier var tvungen att stämplas som ett misslyckande.

Vad hände sedan? Exakt vad varje vettig människa skulle förutspå. Smarta ingenjörer vägrade gå med i team som redan hade smarta ingenjörer, eftersom det att sitta bredvid ett geni innebar att du kunde bli den som knuffades överbord. Människor slutade hjälpa andra team. Kollegor höll inne med information så att deras jämlikar inte skulle överglänsa dem. Ett helt årtionde av innovation ströps i det tysta av en HR-formel.

Ställ dig själv Cipollas fråga: Vem vann på den processen?
Inte ingenjörerna. Inte cheferna. Inte kunderna. Inte aktieägarna. Det var ren dumhet i industriell skala längst ner till vänster – utklädd till ”rigorös ledningsvetenskap”.

AI gör entré: Hastighetsbegränsningen för dåliga idéer tas bort

Under de senaste årtusendena hade mänskligheten en inbyggd säkerhetsmekanism mot Cipollas fjärde lag: det krävdes ansträngning för att göra saker.

Före AI hade dumheten en naturlig hastighetsbegränsning. Även den mest outtröttligt kontraproduktiva personen på ditt företag hade bara tio fingrar och en åtta timmar lång arbetsdag. Det fanns en gräns för hur många femsidiga PM de kunde skriva, hur många onödiga omorganisationspresentationer de kunde formatera och hur många människor de kunde distrahera före fredag eftermiddag.

Sedan uppfann vi generativ AI – och tog bort bromsarna på bilen.

Se dig omkring i affärsvärlden idag så kan du bevittna en total explosion av människor som gör meningslösa saker tiotusen gånger snabbare än tidigare.

Någon får en liten, halvfärdig tanke en tisdagsmorgon. I stället för att tänka igenom den i tio minuter ber personen en AI att förvandla tre stolpar till ett majestätiskt tolvsidigt ”Strategiskt visionsdokument”. Det skickas till tjugo kollegor. Dessa tjugo kollegor kastar en blick på de tolv sidorna, himlar med ögonen och ber sin AI att sammanfatta texten tillbaka till tre stolpar.

Tänk på fysiken i vad som nyss hände. Tjugo människor förlorade tjugo minuter av sin dag, ett datacenter någonstans i Virginia kokade bort en simbassäng med vatten för att driva grafikprocessorerna, och inte en enda droppe verklig mänsklig insikt flyttade sig från en hjärna till en annan.

Och det är bara den artiga versionen. Över hela internet släpper företag lös arméer av ”autonoma AI-agenter för säljbearbetning” för att översvämma miljontals inkorgar med falskt personliga meddelanden – de bränner sitt eget rykte samtidigt som de gör e-post oanvändbart för alla andra. Produktteam genererar berg av funktioner som ingen har bett om och kod som ingen förstår, helt enkelt för att knappen som genererar det är gratis.

Den stora villfarelsen i styrelserummet

Detta för oss till den enskilt största villfarelsen i företagens styrelserum just nu: tron att ditt företag kommer att bli smart bara ni kopplar in AI i er befintliga process.

Vart man än går har chefer panik: ”Stoppa in AI i vår kundtjänst! Stoppa in AI i vår planeringsprocess! Stoppa in AI i våra medarbetarsamtal!”

Lyssna noga: om er process redan är trasig – om ert supportflöde är utformat för att fånga kunder i en labyrint så att de ger upp, om er produktprocess består av nitton lager av kommittéer som godkänner bildspel, om er kultur belönar företagsbanditer och straffar ärlighet – kommer inkopplingen av AI i den processen inte att laga ert företag.

Det kommer bara att göra er dumma process ännu dummare, med ljusets hastighet.

Föreställ dig om Microsoft, på toppen av sitt stack ranking-vansinne, hade kopplat in en AI-agent på HR-avdelningen så att den automatiskt kunde rangordna och avskeda en procentsats av varje ingenjörsteam varje måndagsmorgon. Skulle det ha varit ”digital transformation”? Eller skulle det ha varit ett snabbare sätt att bränna ner huset?

Teknik har aldrig någonsin lagat en trasig filosofi. När man monterar en Formel 1-motor på en kundvagn med ett skevt hjul vinner man inte Grand Prix. Man kör bara in i parkeringens lyktstolpe i trehundra kilometer i timmen.

Varför jag fortfarande är optimist: AI i händerna på Gli Intelligenti

Nu kanske du läser allt detta och tror att jag är cynisk kring AI.

Det är precis tvärtom. När man väl förstår Cipollas lagar inser man att det att skylla floden av företagsammel på AI är som att skylla på en hammare för att någon slog sig på tummen.

AI är ett verktyg. Det är vad det är, och det är därför det finns.

Ett verktyg har inget ego, ingen moral och ingen egen kvadrant. Det är en ren multiplikator av den människa som håller i det. Ge det till en bandit, så kommer han att använda det för att utvinna mer och ge mindre tillbaka. Ge det till en dum process, så kommer det att tillverka kaos i industriell skala.

Men ge exakt samma verktyg till någon i Cipollas intelligenta kvadrant – någon icke-dum, med ett icke-dumt syfte – och magi uppstår.

Kom ihåg vad som definierar Intelligenti i Cipollas värld, och vad som definierar det övre högra hörnet i Sineks Navy SEAL-diagram: hög tillit, klart omdöme och handlingar som skapar verkligt värde för dig själv genom att skapa verkligt värde för andra.

När sådana människor tar sig an AI använder de den inte för att generera tolvsidiga PM som ingen vill läsa, och de bultar inte fast den på gårdagens byråkrati. De utgår från första principer. De frågar hur något faktiskt borde fungera för en annan människa. De skalar bort de fåniga rutorna, kommittéteatern och den konstgjorda friktionen. Och sedan använder de AI som den hävstång den var menad att vara – vilket gör det möjligt för en liten grupp pålitliga byggare, eller till och med en enda klarsynt skapare, att bygga saker av extraordinär nytta och skönhet för världen.

I slutändan är AI-åldern egentligen inte alls ett prov på maskinernas intelligens. Maskinerna är mer än tillräckligt smarta för det vi ber dem om.

Det är ett prov på vår egen.

Du kan använda det mest kraftfulla verktyget i mänsklighetens historia till att automatisera dina dåliga vanor och multiplicera bruset. Eller så kan du kliva in i Cipollas övre högra hörn – laga hur saker fungerar, bry dig om människan på andra sidan och bygga något som gör att alla i rummet har det bättre än förut.