Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
”Återigen är design inte hur det ser ut. Design är hur det fungerar.”
Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
”Återigen är design inte hur det ser ut. Design är hur det fungerar.”
”Belägen i Vintergatans yttre zon tar det solen ungefär tvåhundra miljoner år att fullborda ett helt varv runt galaxen. Ja, så lång tid tar det, inte en dag mindre. En gång när jag passerade ritade jag ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare när vi passerade nästa gång.”
— Italo Calvino, ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”), ur Le Cosmicomiche (1965)
Qfwfq & det första tecknet i tomrummet: ”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
Kgwgk & floden av förfalskningar: När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
Att utelämna det oväsentliga: I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci[01] – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino[02] som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk[01] har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
Rita det första tecknet.
”Belägen i Vintergatans yttre zon tar det solen ungefär tvåhundra miljoner år att fullborda ett helt varv runt galaxen. Ja, så lång tid tar det, inte en dag mindre. En gång när jag passerade ritade jag ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare när vi passerade nästa gång.”
— Italo Calvino, ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”), ur Le Cosmicomiche (1965)
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
”Belägen i Vintergatans yttre zon tar det solen ungefär tvåhundra miljoner år att fullborda ett helt varv runt galaxen. Ja, så lång tid tar det, inte en dag mindre. En gång när jag passerade ritade jag ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare när vi passerade nästa gång.”
— Italo Calvino, ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”), ur Le Cosmicomiche (1965)
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
Var inte orolig, bara klicka och rita
Rita det första tecknet för att förankra koordinaterna (0, 0, 0) i ett omärkt kosmos
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
Byt dagens webbplats
Qfwfq — Ett tecken i rymden
Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
”Belägen i Vintergatans yttre zon tar det solen ungefär tvåhundra miljoner år att fullborda ett helt varv runt galaxen. Ja, så lång tid tar det, inte en dag mindre. En gång när jag passerade ritade jag ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare när vi passerade nästa gång.”
— Italo Calvino, ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”), ur Le Cosmicomiche (1965)
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
Du är Qfwfq i ett tomt universum innan form eller språk existerade. Sätt det allra första märket i rymden.
”Belägen i Vintergatans yttre zon tar det solen ungefär tvåhundra miljoner år att fullborda ett helt varv runt galaxen. Ja, så lång tid tar det, inte en dag mindre. En gång när jag passerade ritade jag ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare när vi passerade nästa gång.”
— Italo Calvino, ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”), ur Le Cosmicomiche (1965)
”Belägen i Vintergatans yttre zon tar det solen ungefär tvåhundra miljoner år att fullborda ett helt varv runt galaxen. Ja, så lång tid tar det, inte en dag mindre. En gång när jag passerade ritade jag ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare när vi passerade nästa gång.”
”Jag ritade ett tecken på en punkt i rymden, bara för att kunna hitta det igen tvåhundra miljoner år senare.” Ett enda avsiktligt märke ger hela universum ett centrum, en koordinat och mänsklig mening.
När skapandet av tecken blir automatiskt och losskopplat från mening fylls rymden av biljontals falska imitationer tills världen kvävs av brus – Calvinos profetia från 1965 om generativt ytskräp.
I post-AI-eran är flaskhalsen inte längre att generera en miljon tecken. Det är att ha smaken, den strukturella ärligheten och modet att skala bort bruset tills bara det väsentliga märket återstår.
En morgon på lektionen i grafisk design vid Scuola Internazionale di Grafica i Venedig klev professor Paola Ricci – professorn som nästan kastade ut Pietro ur skolan (och hon hade helt rätt på den tiden) – in i ateljén och frågade vad som händer i samma ögonblick som en designer ritar ett enda märke på ett tomt ark. I stället för att öppna en handbok om layout eller rutnät berättade hon en novell av Italo Calvino som heter ”Un segno nello spazio” (”Ett tecken i rymden”, ur Le Cosmicomiche, 1965).
I berättelsen minns den uråldriga kosmiska berättaren Qfwfq när universum var fullständigt tomt, enhetligt och utan särdrag. Varje punkt i tomrummet såg exakt likadan ut som alla andra punkter, och det tog tvåhundra miljoner år för galaxen att fullborda ett enda varv. När Qfwfq passerar en slumpmässig punkt i rymden bestämmer han sig för att rita det allra första tecknet så att han kan känna igen just den platsen när han kommer tillbaka tvåhundra miljoner år senare.
När Qfwfq äntligen återvänder tvåhundra miljoner år senare upptäcker han att en svartsjuk rival vid namn Kgwgk har suddat ut hans märke och börjat sprida förfalskade tecken över hela kosmos. Snart översvämmas hela universum av biljontals ansträngningslösa, imiterande tecken tills själva rymden förvandlas till en belamrad soppa av visuellt brus – och Qfwfq lämnas att söka efter den stilla nödvändigheten i det där första, ärliga märket.
Sextio år efter att Calvino skrev Qfwfq kan artificiell intelligens översvämma skärmen med en miljon tecken på en sekund. Just därför har det aldrig varit viktigare att återvända till en enda avsiktlig, mänsklig synvinkel – #beautifullysimple.
Läs ”Ett kärleksbrev till design i gryningen av post-AI-eran” →
Prof. Paola Ricci
